BARNRUMPA

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig ofta ensam. Även fast jag har världens bästa människor runtomkring mig. Min pojkvän Björn är alltid till stor tröst och utan honom vet jag inte hur jag hade orkat med allting. Det är väldigt ofta jag bara vill ge upp. Jag orkar ingenting. Men eftersom vi nu bor ihop träffas vi varje dag och han läcker alla mina sår varje dag. Vill inte få detta till något negativt. Men jag skjuter upp allt annat. Allting som tynger mig. Det måste få ett stop.. Men allting ligger inte bara hos mig. Jag väntar på att få tillbaka förtroendet från andra… Och hoppas allting löser sig. Jag orkar inte gå runt och må dåligt varje dag…. Jag måste rycka upp mig. Har blivit så känslig. Gråter för minsta lilla. Till och med till Disney filmer…. Det måste vara för att jag varit med om så mycket i mitt liv, kämpat och förlorat massor. En trasig Frida. Men jag kämpar. Det har jag gjort sen dag 1 då jag föddes. Jag ska aldrig aldrig ge upp. Jag är lycklig, men jag måste bara försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Med detta säger jag Godnatt och en glädjetår :’) min pojke är så underbar här bredvid, puss puss

20111213-011119.jpg

2 reaktioner på ”BARNRUMPA

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.