För er som orkar läsa.

Vill spola tillbaka tiden..

allting var så mycket bättre när man var liten. Jag vill inte växa upp, jag vill inte , jag känner mig inte redo. Jag minns dagen som om den vore igår, då jag stod i duschen och tittade ut i fönstret, det snöade och jag hade fönstret öppet och försökte räkna snöflingorna, jag stod och funderade hur mitt liv skulle se ut när jag var 20 år. Hur jag skulle se ut, vart jag skulle bo, vilka vänner jag skulle ha kvar.

Idag är jag 20 år, jag bor tillsammans med min sambo Björn, jag är lång och blond, fortfarande pinnsmal, inga vänner kvar från den tiden..allting är helt annorlunda och inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Visst har jag haft en bra uppväxt, men den har absolut inte varit perfekt och jag har fått gå igenom saker som alla tonåringar får, både bra och dåliga saker, otrohet, alkohol, vänner som sviker, osv.. men något jag önskar jag kunde ta tillbaka, är mina idiotiska val jag tog. När jag ser tillbaka hur blåst och dum jag har varit… varför pratade jag inte mer med mina föräldrar? Hade jag gjort det så hade hälften av det som hänt inte varit lika jobbigt och jag hade kanske vaknat upp. Anledningen till att jag inte gjorde det var för att jag var rädd… rädd för att dom skulle hata mig, kasta ut mig, osv.. så jag höll allting innom mig, vilket har gjort tonårstiden extremt tuff för mig, jag pratade inte ens med mina vänner, för alla var rent ut sagt idioter.

Jag har aldrig varit så ensam som jag var den tiden. Jag ville inte leva, kände mig hopplös och att jag inte räckte till. Istället för att krypa ihop gjorde jag tvärt om. Jag ville börja synas, jag vill bli polulär, jag lyckades, alla visste vem jag var, fick både bra och dåliga rykten, eftersom jag umgicks med ”fina” knarkare dvs stureplans bratz ,vilket jag DÅ inte hade en aning om. Jag var ju populär och cool, tyckte jag. Jag mådde ju bra utanför, men innerst inne ville jag bara gräva ner mig. Jag pratade med massvis med killar, fick dem att gilla mig, till och med älska. Men jag gjorde aldrig något med dem, dom fick inte ens röra mig, jag var bara ute efter bekräftelse. Jag ”levde livet” självklart hade jag kul till och från, men varannan natt grät jag tills sömns.

Allt med familjen blev bara jobbigare och jobbigare, dom la sig i, jag ville bara vara ifred.. jag vet att dom gjorde det för att dom älskar mig, men den under den tiden fattade jag inte det, jag trodde bara att dom ville förstöra. Det är inte förens nu man inser att dom gjorde det för ens bästa. Hur som helst. När jag började nian och skulle söka in till gymnasiet insåg jag att jag hade slösat bort två år till fester och mitt utseende. Då var det försent. Jag har gått i gymnasiet i fyra år pga det, samt att skolan jag gick i skulle läggas ner så jag kunde inte gå kvar i vilket fall som helst. Så jag bestämde mig för att gå om. Jag började ettan i gymnasiet. Var fortfarande ganska flamsig och festade runt med idioter. Jag färgade håret svart/brunt för att slippa se så ”bimbo” ut. Vilket såg positivt ut. ( bilden nedanför är min gamla skola, ni som gick atletica med mig förstår nog nu varför jag saknade den )

Ettan i atletica var superkul, och den 22 maj förändrades allt, då valde jag att bli tillsammans med björn istället för att hänga med knark äcklet Fredrik. Bästa valet jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allting var bra i början, men jag älskade inte Björn. Jag var så fruktansvärt osäker, jag visste inte vad jag ville, vi träffades knappt, jag fortsatte att festa och ha mig, sommaren där gjorde jag slut med Björn, men efter två veckors sprucket hjärta ville jag ha tillbaka och insåg att jag faktiskt älskade honom, men jag hade så svårt att säga det. Jag skrev det bara på sms, och efter ca 4 månaders tid kunde jag äntligen säga det, och jag kunde äntligen slappna av.

Jag började sakta men säker släppa alla idioter till kompisar jag hade. Jag började tappa min ”popularitet” , vilket jag faktiskt inte brydde mig om. För jag var ju äntligen lycklig. Jag och min syster började äntligen att komma överens, och idag är hon min allra bästa vän och jag gör vad som helst för att beskydda min lilla ängel. Jag och mamma började äntligen att hitta varandra, eftersom jag insåg att det var dags att sluta ljuga och börja tala sanning. Pappa har alltid funnits där, men har aldrig haft en bra relation pga att mamma och pappa skillde sig och vi bodde hos mamma mest. Men det har också blivit bättre och han är en sån pappa man bara kan önska sig att ha <3

Jag är lycklig, äntligen. Jag har mått så extremt dåligt och trott att jag aldrig skulle få kunna le igen. Men den som har förändrat mig mest är Björn. Till det bra såklart, han har i stort sett ”räddat mig” från att dö i min sorgsna kropp/själ. Idag har jag få vänner, som fortfarande sviker och utnyttjar en, så den biten har jag inte riktigt lyckas dra mig ur. Men på min födelsedagsfest i fredags fick jag en riktigt tankeställare och insåg vilka jag vill vara med. Tänker absolut inte nämna några namn. Men är trött på mer än hälften av dem och nu räcker det. Jag har insett att krogen inte är något för mig längre, jag har tröttnat något så enormt. Kul att gå ut då & då, men inte varje helg och till klockan fem. Jag har börjat dricka mindre, börjat dra ner på timmar och känner bara att något säger stopp.

 

Om ett år ska jag för första gången ha MIN riktiga lägenhet tillsammans med Björn, och vi ska börja leva tillsammans på riktigt, vi börjar vårt äventyr med att köpa en valp. Sen får vi se vad nästa steg blir. Men jag har i allafall vaknat nu, insett att det är dags att växa upp, trotts att jag inte vill och är rädd. Men man måste släppa vissa saker och vänner för att må bra. Idag älskar jag Björn mer än mig själv, jag älskar honom så det gör ont. Jag ska dö med honom, han är meningen med livet och… Mitt liv börjar nu.

5 reaktioner på ”För er som orkar läsa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.