En morgontanke.

Visst, vänner växer inte på träd. Men varför är det alltid jag som ska höra av mig eller ta upp kontakten? Kan någon förklara det för mig? Jag har iallafall börjar tröttna nu. Jag har mina närmaste faktiskt. Å vet ni vad? Det räcker gott och väl. Är så lycklig att jag kommit så nära dom jag har. Speciellt Joanna. Vi har i princip växt upp tillsammans. Vi gick på dagis tillsammans, vi lekte varje dag, vi gjorde ”läxor” tillsammans hehe (tittade på film) vi gick grundskola tillsammans, vi tog studenten tillsammans. En sån vän är inte alla som har, å jag är så tacksam över att jag iallafall fått det. Så ta vara på dom få vänner ni har och verkligen ger dig den uppmärksamheten du är värd och behöver. Inte dom vännerna som hör av sig då och då och vid speciella tillfällen t.e.x vill ut på krogen eller liknande. Gå hellre ut med den personen/personerna som gör dig riktigt lycklig och glad. Ytliga vänner räcker inte i längden, dom vill bara ha en sak, uppmärksamhet. Något jag lärt mig och har lagt bakom mig.
Jag tänker absolut inte nämna fler namn här, absolut inte. Vill inte vara allt för personlig. (:
Kom och tänka på en sak i samband med ämnet.
Jag hade en ”bästavän” när jag gick i min grundskola. Alla visste vi var bästisar och ingen annan fick umgås med oss enligt min bästis.
Å jag följde med hennes spår, svag som jag var. Fick inte umgås med någon inte ens Joanna ( var med henne i smyg endå, vi bodde ju trotts allt grannar )
Det tog ganska lång tid innan jag började tröttna på hennes sett att bete sig. Så hon sa upp vår vänskap för att jag inte gjorde som hon ville i princip. Eller hon blev snarare avundsjuk för att jag började umgås mer med Joanna
Sådär höll det på en väldigt lång tid, men vi blev vänner igen men på ett lite annorlundare sett. Sen kom vi till den dagen då jag böt skola till andra sidan stan. Då bröt helvetet ut hos henne. Hon snackade så mycket skit om mig, hon hatade mig och enligt henne hade vi aldrig varit vänner, hon visste inte vem jag var, försökte hon inbilla sig.
Detta fortsatte i två år, medans jag skaffade nya underbara vänner och levde mitt underbara tonårsliv.
Innan jag skulle börja gymnasiet tänkte jag att jag skulle vara den mogna och bjuda hem henne till mig samt en annan kompis vi hade gemensamt då ingen av oss hade setts på ett tag. Jag skickar min adress och skriver att jag kommer ner och möter när dom börjar närma sig. Klockan går, jag får inget svar på väldigt länge, ringer tillbaka och kollar läget. Efter en timme ringer dom upp och pratar båda två.
– vart är du din idiot? Du kom aldrig så hoppas du får ett bra liv. Det här var din chans, sa dom.
Jag grät i flera timmar efter det samtalet. Vad hade jag gjort för fel? Jag satt ju och väntade och väntade. Idag inser jag att detta var mer än planerat, jag menar? Dom skrattade i bakgrunden. Sen dess gav jag upp dom totalt. Det var bortkastade år helt enkelt. Varför lät jag dom in i mitt liv? Varför gav jag så mycket kärlek och fick så mycket skit tillbaka. Allting som var så bra tills jag flyttade?
Alla är inte friska mina kära bloggläsare. Var försiktig med vilka du släpper in i ditt liv. Det finns så konstigt folk där ute.
Hmm. Jag har kvar båda två på Facebook. Tror det är dags att säga adjö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.